Vurp-mongo!

Efter väldigt många skadefri år har jag nu inom loppet på 1 vecka smakat asfalt 2 gånger, hoppas det räcker så. För jag tror att mina extra liv börjar sina.

Ett stort bombhål i vägen på Skålhamra missades att undvikas, Ville klarade sig utan punka, jag trodde jag klarade mig med (sjöng iofs lite i tandfyllningarna av smällen). Men när vägen efter 400m svängde vänster så insåg jag att cykeln svarade lite konstigt på mina kommandon, tittar ner och konstaterar att framdäcket är tomt på luft. Inser att jag har väldigt begränsad kontroll och att det går väldigt fort. Försöker sänka farten och siktar in mig på dikeskanten i tangentens riktning (hade inget val, cykeln ville dit) Lyckas undvika taggtråd +ANNAT. Men, jag  dammar i knät och axeln. En del blod och lite skrap. Cykeln fick lite märken på växelreglagen, och landade snyggt ståendes upp och förvånasvärt oskadd med tanke på vad den just gått igenom
Otrolig tur eller fantastisk fallteknik? Eftersom jag trots allt typ är proffs så tror jag ju på falltekniken jag fått med mig från ungdomens år som gymnast. Eller? 

Synd, för det kändes rätt okej på cykeln och kvällen var hur fin som helst för att trampa lite på.
Väl hemma tröstade jag mig med en mugg oboj och en skål chips. Buhu!

Hagbytippen från sin fina sida.